Vi kom fram tillslut....

Vi hittade vägen till ingenmansland igår....Koler....och en bit längre nådde vi efter dryga en timme i bil. Otto började fråga i Lillpite "Mamma är vi framme nu?" Så höll han på resten av färdvägen. Då insåg jag hur bra det var att vi bestämde oss för att flyga ner till Stockholm i sommar....(skulle nog inte fungera med bil). Jag och mitt tålamod skulle nog inte vara så sams.....Gårdagen blev i alla fall en stor succé...roligt att träffas...roligt att vara ute trots den blöta snön som föll under större delen av dagen. Jag kom att tänka på hur lyckligt lottad min kompis är som har så stor släkt. Vi var totalt 100 personer ute på isen igår och alla var släkt med varandra på något sätt....bröder, systrar, kusiner, barn och barnbarn samt respektive makor och makar...ja osv. Det var bara några utomsocknes..däribland vår familj. Vi hade jättetrevligt och vi lärde känna många nya människor. En tanke som slog mig under resan hem var hur många hus det är som står övergivna längs vägen....omålade, ruttna, fallfärdiga...jättesynd tycker jag eftersom det finns en och annan karamell som skulle kunna fungera fint som sommarviste. Dessutom är det ju ett visst kulturvärde i gamla hus...det gör mig ont att se sådant försvinna. Jag älskar gamla hus.....
Här kommer i alla fall lite bilder från gårdagen: