Lite funderingar om att vara tvillingmamma....

Det är många som frågar mig hur det är att vara tvillingmamma. Svaret jag ger då är att det är helt suveränt härligt men att det inte alltid är rosenrött. När killarna var nyfödda och jag promenerade runt med barnvagnen så stannade det ofta människor (både killar och tjejer, kvinnor och karlar, tanter och farbröder) för att betrakta och begrunda. Tydligen är det många som går runt och fantiserar om att en vacker dag bli mor eller far till tvillingar för den kommentaren fick jag ofta....En snabbhandling på Coop var inte aktuell om killarna följde med...alla tyckte sig ha rätt till en liten glutt...ibland var det enklare att åka själv och handla. Många gav mig också sina synpunkter på hur jag skulle klä de små...jag själv har alltid försökt klä pojkarna olika för jag tycker att de är två olika individer både till sätt och till utseende. Otto klädde jag ofta i rött och Kalle hade mycket marinblått på sig....och nästan alltid när vi var ute med vagnen så var standardfrågan om de var tvillingar och följdfrågan kom alltid som ett brev på posten "Är det en pojke och en flicka?" Vi är nog ganska konservativa trots allt vad gäller färg och kön....Jag har klätt mina killar i de flesta färger men dock inte enbart i rosa.....tycker inte om färgen helt enkelt (lite skadad efter att ha haft ett flickrum helt i rosa). Nu när jag tänker tillbaka på de dryga 3 år som har gått sedan vi låg i Sunderbyn så inser jag hur snabbt tiden går. Första året med Otto och Kalle var i och för sig en enda lång transportsträcka som är höljd i dunkel....det var mycket "löpandebandprincipen" en in och en ut...amma den ena amma den andra....blöjbyte på den ena och sedan på den andra....rapa den ena och sedan den andra... MYCKET JOBB men MYCKET GLÄDJE också....Det är det fortfarande 3 år senare. Jag inser än en gång hur lyckligt lottasd jag är trots att barnen har varit sjuka i en dryg vecka och jag börjar vara rejält slut...men allt är relativt!